Varför sparar man saker? Speciellt sådana som mycket tydligt inte är värda något alls?
Som forna tiders mynt, vid det här laget inte värda ens metallen. Förmodar jag.
Dom är dessutom äckliga att vidröra.
Men lika fullt har dom följt med mig vart jag gått, de här sedan länga utgångna pengarna, svenska och utländska.
Det beror på någon sorts historisk eller arkivarisk nyck. Möjligheten att jag eller någon annan en dag ska titta närmare på dem och säga:
- Jaså!
eller
- Aha!
Då är jag nöjd.


Kommentarer
Skicka en kommentar