Vrakgods. Upphittat i malströmmen.

När jag var liten, var jag ganska bortskämd, tyckte somliga. Men jag skulle i stället vilja formulera det så här: Jag var ett barn som tog för givet att jag var berättigad att bli älskad.   När jag tänker tillbaka till 50- och 60-talet, så minns jag en krets av kärlek. Det som var viktigt i livet utspelade sig i kretsen kring mormor och morfar, deras barn – mamma och hennes syskon - och alla vi kusiner. Vi visste att det fanns annat i världen, ibland deltog vi i andra sammanhang, men det som var viktigt – det utspelade sig i denna krets av kärlek.   Jag har förstått att de som var vuxna då, inte alltid upplevde denna krets som en idyll, men för oss barn var det en uppväxt där vi vågade känna oss självklara och älskade. (Denna text är en del av det tal som jag höll på min morbror Stens begravning).

 Fonogram. LP-skivor och cd-skivor. I hundra- och tusental, somliga älskade för alltid, andra avfärdade efter den första förälskelsen, andra avdammade och återupptäckta samt förstås dessutom inte så få felköp, skivor man köpte av en ingivelse eller efter att ha läst en missvisande recension.  Det finns dom som hävdar att cd och LP inte behövs längre. Eftersom "man kan lyssna på Spotify". Och det är väl ingen tvekan att många resonerar så och att det är orsaken att artister numera får försörja sig på annat än skivintäkter (dvs: turnéer; skitdyra biljetter).  Men om du frågar mig, så kan man bara resonera så om man inte älskar musik, och musiker. Gör man det så vill man äga, veta att just den här fantastiska låten eller skivsidan har jag liggande på ett lättillgängligt ställe och kan plocka fram när helst jag vill.  Även om internet skulle drabbats av överhettning. Dessutom är dom trevliga att möblera eller affischera med. Häromdan plockade jag fram al...

 Varför sparar man saker? Speciellt sådana som mycket tydligt inte är värda något alls?  Som forna tiders mynt, vid det här laget inte värda ens metallen. Förmodar jag.  Dom är dessutom äckliga att vidröra.  Men lika fullt har dom följt med mig vart jag gått, de här sedan länga utgångna pengarna, svenska och utländska.  Det beror på någon sorts historisk eller arkivarisk nyck. Möjligheten att jag eller någon annan en dag ska titta närmare på dem och säga: - Jaså! eller - Aha! Då är jag nöjd.

 Det här dokumentet skrev någon om mig någongång i tiden. Eftersom bara två personer har levt med mig längre perioder under äktenskapsliknande former, så måste det väl vara Fru1 eller Fru2.  Men vilken är det? Mycket tror jag att båda kunde ha fått för sig att skriva, om dom varit tvungna. (Och det var hon nog.)  Och varför? Det känns som att det här var något jag beordrats ta med mig till någon form av återkoppling, chefsutbildning etc.  Eftersom jag inte alls minns omständigheterna samt utifrån den milt kritiska #10 tror jag nog att det här är ett 1900-talsdokument. Och alltså författat av Fru1.  Det har med andra ord inget att göra med min 2000-talsversion.  Fan trot.

 Somliga gör det fortfarande. Men inte skickas det julkort nu i vår digitala tid som det gjordes på 1900-talet!  Då fick jag bland annat de här korten från släkt och vänner, nära och kära.  Här till höger är det min kära moster Diddi och hennes Göran som dokumenterat sina äventyr under året.  Mina barns kusiner Johan och Hugo var också ute på resor med sina föräldrar, att döma av dessa bevis.  Mest avbildade, i alla fall i min samling, är dock mina barns sysslingar Johan och Magnus, här med farmor och farfar i olika åldrar,  Kusin Bengt är inte mest social i släkten, men gladde ändå med de här två korten, tillsammans med sin familj. Mest kreativ var dock familjen Nicolin i Falun där någon (gissningsvis mamman) klippte och klistrade så det stod härliga till. (Detta var alltså innan man kunde göra samma sak digitalt.)

 Det är något speciellt med ens förstfödda.  I min fortsatta utgrävning hittade jag en massa underbara bilder på Lotta, förmodligen samlade av mig till någon Stor Dag i hennes (och därmed också mitt, och hennes mammas) liv. Kanske disputationen, kanske bröllopsfesten (som utspelade sig ett år efter bröllopet)(som var desto mer hemligt).  På den tiden Lotta och hennes närmaste syster Lina var små, brukade jag kalla dem (precis som drottning Elizabeth och hennes syster, har jag lärt mig långt senare) för "stolthet" och "glädje".  Min stolthet över Lotta är obruten, men jag känner också stor glädje. (Samma utveckling, om än typ motsatt, har mina känslor för Lina genomgått. But that´s another story.)

 I hallen på Gulsparvsgatan stod denna möbel, min morfars sekretär. När mostrarna och morbröderna delade upp tillhörigheterna, tillföll den mig. Och den har sedan dess följt mig till mina mellan 15 och 20 hem.  Inuti har samlats mängder av ting, inte minst fotografier och papper, men väldigt mycket annat.  I dag tömde jag de små lådorna ovanför skivan. Det fanns väldigt mycket där. Till exempel de fyra passen ovanför (och sex körkort, åter till dem en annan gång).  Jag jobbade ett antal somrar samt en månad år 2000 med Olle Stenholm på Efter 3. Han var en fantastisk person, och vi blev (typ) vänner. Sedan slutade han för att bli pressombudsman men dog tragiskt i förtid i skelettcancer. I en låda hittade jag alla dessa vykort med reklam för honom och programmet (som var jättebra!). Två mobiltelefoner av märket Nokia. Minns ni den tiden? Vad små dom var! Vad lite dom kunde! (Ringa och sms-a.) Vad mycket tid dom lämnade över till annat! Musik idag: Mark ...

 Men om man ändå försöker att ha allt, var ska man då placera det? Jo, förstås utanpå kylskåpet.  Den som tycker att det är otacksamt att städa interiören... borde testa att angripa en kylfrys med mer än hundra kylskåpsmagneter (i alla former) och under dem massor av fotografer på levande och döda, biljetter, biocheckar, bibliotekskvitton, dödsannonser och en och annan komihåglapp som fortfarande är aktuell.  Nu ligger de bredvid kylskåpet i stället, i väntan på den yttersta dagen, då getterna ska skiljas från fåren.  Den kanske inte kommer riktigt än.  Tre döda, inget bröllop, men tre begravningar: min bästa vän, min viktigaste släkting och den jämnårige kompis (vi hade gemensamt 40-årskalas) som följde mig i flera decennier innan vi gick åt olika håll.  Den som arkivstädar, får många tankar på köpet. Löprundan: 20.52. Musik under tiden: Jackson Isbell & 400 Unit. Musik hemma: Ryan Adams: Black roses, Looking into you, en hyllning t...

En gång i tiden var jag ung. Nåja. Jag var i alla fall yngre. På bilden till höger här under så står jag, 39 år och 352 dagar, tillsammans med Olle, 40 år, på vårt gemensamma kalas.  Den bilden och en massa andra lade min äldsta dotter beslag på tio år senare, när jag skulle fylla jämnt nästa gång. Det blev en "pseudogästbok" där gästerna fick beskåda aldrig förr sedda bilder av jubilaren och själva bidra med observationer eller påhopp. När jag nu, motvillig pensionär, fördriver vissa delar av de lediga dagarna med att rota i högar och skåp, kommer saker fram. Den här bildsamlingen var bara den första.  Innehåll uppifrån vänster: På hal is (med Lina i bakgrunden). På kalas med Olle (R I P). Tyska vildsvin, med Lotta. I mål efter Wätter-Maran, med en 7- eller 8-årig Lotta. Ett kalas till, förmodligen fyller jag 40 på riktigt där.  En av många koppar kaffe på semester med Nina, jag och Nina tittar förtjust på vår senaste bebis Linnea, på Hjulfhults veranda med vä...