När jag var liten, var jag ganska bortskämd, tyckte somliga. Men jag skulle i stället vilja formulera det så här: Jag var ett barn som tog för givet att jag var berättigad att bli älskad. När jag tänker tillbaka till 50- och 60-talet, så minns jag en krets av kärlek. Det som var viktigt i livet utspelade sig i kretsen kring mormor och morfar, deras barn – mamma och hennes syskon - och alla vi kusiner. Vi visste att det fanns annat i världen, ibland deltog vi i andra sammanhang, men det som var viktigt – det utspelade sig i denna krets av kärlek. Jag har förstått att de som var vuxna då, inte alltid upplevde denna krets som en idyll, men för oss barn var det en uppväxt där vi vågade känna oss självklara och älskade. (Denna text är en del av det tal som jag höll på min morbror Stens begravning).