När jag var liten, var jag ganska bortskämd, tyckte somliga. Men jag skulle i stället vilja formulera det så här: Jag var ett barn som tog för givet att jag var berättigad att bli älskad. När jag tänker tillbaka till 50- och 60-talet, så minns jag en krets av kärlek. Det som var viktigt i livet utspelade sig i kretsen kring mormor och morfar, deras barn – mamma och hennes syskon - och alla vi kusiner. Vi visste att det fanns annat i världen, ibland deltog vi i andra sammanhang, men det som var viktigt – det utspelade sig i denna krets av kärlek. Jag har förstått att de som var vuxna då, inte alltid upplevde denna krets som en idyll, men för oss barn var det en uppväxt där vi vågade känna oss självklara och älskade. (Denna text är en del av det tal som jag höll på min morbror Stens begravning).
Fonogram. LP-skivor och cd-skivor. I hundra- och tusental, somliga älskade för alltid, andra avfärdade efter den första förälskelsen, andra avdammade och återupptäckta samt förstås dessutom inte så få felköp, skivor man köpte av en ingivelse eller efter att ha läst en missvisande recension. Det finns dom som hävdar att cd och LP inte behövs längre. Eftersom "man kan lyssna på Spotify". Och det är väl ingen tvekan att många resonerar så och att det är orsaken att artister numera får försörja sig på annat än skivintäkter (dvs: turnéer; skitdyra biljetter). Men om du frågar mig, så kan man bara resonera så om man inte älskar musik, och musiker. Gör man det så vill man äga, veta att just den här fantastiska låten eller skivsidan har jag liggande på ett lättillgängligt ställe och kan plocka fram när helst jag vill. Även om internet skulle drabbats av överhettning. Dessutom är dom trevliga att möblera eller affischera med. Häromdan plockade jag fram al...